Delad glädje är dubbel glädje!

Vi visste allt och ingenting om varandra. Jag visste inte hur ensam hon varit innan jag träffades henne. Hon trodde att jag aldrig varit ensam innan hon träffades mig.
November 2007.
Vi hade setts flera eller hundratals gånger under tidiga skolåren. Vi gick i samma skola när vi var lågstadieselever. Med krulligt hår, och bruna änglaägon med långa ögonfransar lekte hon alltid tillsammans med pojkar klasskamrater längre in i skogen utanför skolgården. Medan jag befann mig på skolgården med bruna flätande långt hår och blommiga klänningen tillsammans med andra flickorna och skuttade och hoppade med hopprep. Enda gemenskap vi hade var när vi stötte på varandra i vinden, ett kallad gömställe. Bland massa gamla skolbänker från 60-talet, och svartavita bilder på vår skola med skoltanterna i en särskild klädsel och elever i sina skolunifrom satt vi i tystnad och orörda rummet. Efter att ha tittat förvånat på varandra en stund frågade vi varandra samtidigt, -brukar du gå hit?. Vi satt inte nära och pratade inte med varandra mycket heller, istället sjunkande vi i våra varsin böcker. Utan att förklara varför. Vi visste båda att vi ville vara i fred och ensamma. Därefter hittade vi eget gömställe åt varsitt håll och sedan flyttade hon till en annan skola. 

November 2007.
Några år senare stötte vi igen på varandra slumpvis på vår prao plats, hos Riksteatern i Hallunda. Långt bort längs på rödlinjen tunnelbanan från stan valde vi samma prao platsen. Hon var mest intresserad av teater, och jag var mest av teatersmink, kostym och atelje. på vår första dagen bestämde vi efter lunchtiden att vi ska gå tillsammans under hela praktikdagarna och även fikade i stan efter praotiderna. Vi är otroligt olika men ändå lika. Det sade bara klick. Vi fick titta på en sjuklig bra pjäs på teckenspråk under praktikdagarna flera gånger om och om. Och sen fick vi även äta lunch tillsammans med teckenspråkiga skådisarna som vi beundrade. Och ibland fanns det några svenska kända artister inne på matsalen som jag inte kunde låta bli att spana lite efter. Hon med änglaögonen kände också till alla kända artister att jag inte behövde förklara om vilka de var som jag brukade göra till mina dåvarande döva kompisar. Jag hade äntligen hittat en som jag kunde prata om allt och alla. Särskilt med en som hade samma intressen och tankarna och några egenskaper. Det var det genemsamma intressen som förde ihop oss. Vi har varit bästisar sedan sju åtta år, och idag måste jag säga att jag är en världens stoltaste bästis, stolt över henne som kommer in på Teaterhögskolan i hösten!
November 2007.
Nära & Kära | | 3 kommentarer |
Upp