RosaCecilia

Nu när jag inte har träffats min familj på länge och vi ska träffas först på fredag hos mina morföräldrar har fått mig börja att tänka på mina egna behov och värderingar. 

Jag har inte ens messat eller ringt mina två bröder personligt sen jag flyttat ihop med Petar och vi alla tre syskon  är inte speciella bra på att höra av oss till varandra. Jag har aldrig varit så bra på att höra av mig till bröderna även när vi alla bodde hemma hos föräldrarna. Det är ledsamt att vi inte står så nära varandra men jag kan precis inte förändra brödernas inställning på annat sätt än genom mina egna handlingar. Vill jag ha en fungerande relation med dem måste vi sätta den främst och offra annat. Vi förnekar medvetet inte vår egna behov.  Vi sätter främst de sakerna som får oss må bra av. T.ex. att prioteria kvalitetstid med vänner, och vår egna hobbyer som att träna på gym, gå på danskurser, meka motorcyklar och ha egna tid med vår föräldrar. Det kan vara så att vi är klara över vår egna värderingar, som vi kan ta ansvar för vad vi känner och behöver. Det är kanske inget något att stoltsera med att vi inte står nära varndra men vi kan faktiskt stoltsera med vår förmåga att respektera och ta ansvar för vår egen lycka. Vissa har då svårt att hävda sina egna behov i andra sammanhang och det kan bli ett hinder för ett lyckligt liv.